sextiotrekilo

Det var ett tag sen jag skrev nu.. igen..
Jag kom ihåg att det var längesen jag skrev här i bloggen när jag satt och skulle klicka hem en baddräkt. Jag var tvungen att ta ett midjemått för att kunna beställa hem rätt baddräkt.
Jag är så jävla glad!
Mitt midjemått innan min GBP för 5 månader sen var 120 cm och min vikt var 105 kg.
Idag är mitt midjemått på 85 cm och vikten ligger på 76.5 kg och mitt BMI är 29.9, FANTASTISKT!
-35 cm i midjan och -28.5 kg... =) =) =)
Det känns så fantastiskt att kunna röra sig, få på sig sina gamla kläder och känna att jag ser mycket bättre ut. Jag gillar min kropp idag!

Jag mår mycket bättre psykiskt också. Jag mår dåligt när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sen. Vilken ångest, vilken dödslängtan jag hade, hur nära jagegentligen var på att ge upp livet. Jag var verkligen jättesjuk.

Läkarna trodde att jag hade ADD/ADHD eller bipolär sjukdom, jag trodde också att jag hade nånting av det eller båda sjukdomarna. Det var inte förrän jag fick komma till en psykolog som gjorde en utredning som visade på att jag var fullt "frisk" och hade nånting helt annat. PTSD = post traumatisk stress syndrom. Jag vart först förbannad och jag kunde inte förstå hur psykologen kunde påstå något sånt, hur han kunde gå emot 3 överläkare som tidigare har satt en ADHD-diagnos på mig?!
I dagens läge måste alla gå igenom en psykologutredning innan en add-diagnos sätts, och det var under den här utredningen det "kom fram" att jag hade PTSD istället för AHDD. Jag fick PTSD diagnosen i juni och det är först nu som jag har accepterat att det är det jag har.
Jag ville verkligen ha ADHD, jag ville äta ADHD medicinen concerta som jag fick prova tidigare som gav jättebra resultat, som jag har fått höra nu efteråt att vem som helst kan må riktigt bra av.. oavsett om man är frisk eller inte så mår man bra av den medicinen.

Jag vet att jag har haft en tuff barndom men jag trodde verkligen inte att den hade påverkat mig så mycket att jag hade utvecklat PSTD.
Förnekelse, lägga locket på, gå vidare, avtraumatisering, förträngning.. 13 år har jag hållt på med detta, men nu är det slut. Jag ska ta tag i det här NU! Jag måste! Jag har haft depressioner från och till i 13 år, jag har sökt hjälp, fått medicin och terapi, när terapin har blivit jobbig och jag har blivit någorlunda hjälpt av medicinen har jag slutat med allt, trott att jag har mått bra, velat ta tag i mitt liv själv utan medicinering och terapi. Det har funkat bra något år... sen har jag fallit pladaskt igen och har börjat i terapi och knapra lyckopiller igen, sen när jag har mått bra igen.. ja.. locket på! Gå vidare! Låtsas som att inget har hänt! om och om igen... år efter år..
Jag börjar må bra nu.. igen... men jag ger inte upp! Jag ska ta itu med det här, även fast det är skittufft och jag har innerst inne ingen lust alls att börja snacka och må dåligt igen nu när jag faktiskt mår bra för första gången på ett år! Vem vill må dåligt när man kan få välja att må bra istället? Det är inte kul och riva upp gamla sår när man äntligen mår bra!
Men jag har ett barn som jag måste tänka på, det handlar inte bara om mig längre. Jag måste tänka på min lilla kille som förtjänar en frisk mamma som orkar med vardagen! Jag är redo att ta itu med problemet, fullfölja behandlingen och bli frisk... MEN,KBT-behandlingen som ska bota mig kan jag inte börja i förrän i juni nästa år! Så långa är väntetiderna och det suger verkligen! Jag vill bli kvitt det här nu! jag vill inte vänta längre!
Folk börjar undra vad jag pysslar med om dagarna och det är så jobbigt och behöva förklara att jag är sjukskriven för folk vill ju gärna veta varför, jag orkar inte tala om varför men känner mig illa tvungen. Varenda gång jag berättar om min diagnos känns det som att jag ska bryta ihop. Jag berättar inte VAD för problem som har orsakat PTSD, utan jag berättar bara att jag har PTSD och that´s it.
Samma sak här i bloggen, tänker inte gå in på vad som har hänt mig i det förflutna. Jag blir påmind ofta om det här. Mardrömmar, minnesluckor, och ibland blir jag påmind när folk frågar om just varför jag är sjukskriven
Jag har varit sjukskriven ett år nu, KBTbehandlingen tar 1 år och  väntetiden är ca 6 månader. Jag blir utförsäkrad från försäkringskassan om 1½ år, jag är så nervös över att jag inte ska hinna bli frisk.
Sjuka FK-regler som finns idag! Tänk att man ska behöva vara stressad över att inte hinna bli frisk i tid! FY FAN!

Det vart ett jobbigt blogginlägg nu, och det var inte alls min tanke när jag började inlägget. Så jag tänker sluta lika glatt som jag började!

76,5 kilo and I look fucking amazing!!