Operation: viktminskning
Nu var det ett tag sen jag skrev här. Sorry, för det. Men har inte mått något vidare. Behöver inte gå in något mer på det, men nu i April bestämde jag mig för att göra en gastric bypass. Och den 26/6 smällde det! Jag opererades klockan 14.00 på CFTK (centrum för titthålskirurgi) i Stockholm. Tänkte att jag skulle skriva lite mer om vad som hände.
Dagen före operation åkte jag till sjukhuset för att träffa, sjuksköterska, dietist, kirurg och narkosläkare. Det var 5 st till som var där den dagen som skulle opereras samma dag som mig. Första mötet var med en sjuksköterska, uppfattade henne som väldigt virrig, men hon var väldigt snäll.
Hon delade ut lite mediciner som jag skulle ta några timmar innan min operation, hon tog även blodprov och så visade hon mig hur jag skulle ta min Fragmin-spruta i magen.
Senare var det träff med dietisten, hon ställde lite frågor (som jag redan har svarat 1000 ggr på) om mina tidigare viktresor och om hur jag mådde. Jag berättade precis som det var, att jag var sjukskriven för depression, mådde ganska dåligt, men såg GBP som den enda utvägen BÅDE för min psykiska och fysiska välmåendes skull. Hon undrade om jag visste vad jag gav mig in på och undrade om jag verkligen skulle orka göra en livsstils-förändring NU, när jag mår dåligt. Jag sa som det var att jag hade pratat med min psykolog om detta och han hade ingenting emot att jag gjorde den här operationen. Hon frågade om det fanns något intyg på det. Nä, sa jag. Ni har ju inte begärt något intyg.
Sen mätte hon (buk 120) och tog en vikt (100 kg) och sen så knäppte hon några kort på mig.
Nästa träff var med kirurgen och jag kände väl ganska snart på mig att.. fasigen.. det är något som inte stämmer nu. Han bad mig sätta mig ner och sa rakt ut att han var väääldigt tveksam till att operera mig. Han har bara dåliga erfarenheter av att operera sådana som mig; som har en depression. Jag kände hur jag vart alldeles stel och kall inombords! Och det säger han NU, dagen FÖRE operationen?!, tänkte jag. Här har jag gått och varit 100% ärlig och berättat klart och tydligt vilka problem jag har. Jag frågade till och med kirurgen när jag bokade operationen om han ville prata med min psykiatiker eller min psykolog innan han bestämde sig för att godkänna mig. "Men nä, det behöves inte, sa han då. Om jag inte själv ville att han skulle göra det?" "Nä, sa jag, det är ju om du vill veta isf."
Jag vart så arg då, men tänkte att jag försöker lugna ner mig och försöker övertyga honom istället om att jag kommer att klara det, att jag måste göra den här operationen för att kunna gå ner i vikt, för att kunna må bra igen. Och till sist sa han okej, gav mig en kram och sa att han litade på mig att jag skulle fixa det! Puuuhh.. jag var skakis i flera timmar efter vårat samtal, men otroligt lättad över att jag skulle få bli opererad trots allt.
Sista träffen var med narkosläkaren, som jag gillade direkt. Vi gick igenom min hälsodeklaration som jag hade fyllt i och han berättade om hur själva narkosen skulle gå till. Jag var jättenervös över narkosen och började att fnissa lite nervöst när han sa att "jag sprutar in sömnmedel genom droppet du har, först blir du trött, sen somnar du och till sist slutar du andas och då är det vi som ser till att din andning fungerar".
Låter riktigt hemskt det där om att man slutar andas. Men han utstrålade ett sånt lugn.
Klockan 19 på kvällen var det dags för mig att ta min första fragmin spruta (som är blodförtunnande så risken för blodproppar minskar. Ska tas klockan 19 i 10 dagar efter operationen) Stack långsamt in den, och det gjorde skit ont rent ut sagt, fick bara in 1/10 av sprutan sen tog det stopp. Precis som att det låg en nerv i vägen. Försökte på flera olika ställen men hade samma smärta överallt. Ok, det kanske ska kännas såhär, tänkte jag. Bara och bita ihop då och så jag fick pressa in sprutan... åhhhh... vilken smärta det var!!
På sjukhuset var det ju sjuksköterskorna som tog sprutan på mig när jag låg där, men när jag kom hem var jag ju tvungen att den själv. Så andra sprutan jag skulle ta, så gjorde den precis lika ont som den första jag tog. Och jag tänkte, fasigen, jag gör nog något fel. Och så kom jag på att sköterskan hade ju sagt att man skulle sticka in den i 75 graders vinkel, jag hade ju tidigare försökt putta in den bara rätt in, utan vinkling. När jag hade lite vinkel på sprutan så kändes det..... INGENTING, nada... nothing! Fick fina blåmärken sen efter första sprutan jag tog när jag massakerade mig själv.
THE OPERATION DAY
Jag var där klockan 12.15 och jag vart upphämtad av en sköterska i väntrummet på den uppbokade tiden 12.30. Jag fick gå till ett omklädningsrum, låsa in alla mina grejjer, klä av mig kläderna och sätta på mig en sjukhusrock. Jag passade då på att skicka iväg ett sms till alla nära och kära att det inte var långt kvar nu.
Jag fick sedan gå och lägga mig i "min" säng på uppvaket. Det kom sköterskor på en gång och satte på mig ett plastband där mitt personnummer stod och så kopplade dom på ett dropp. Kort där efter fick jag gå in till operationsrummet där det stod 3-4 personer redan. Min första tanke var: shit, vilket litet rum och vad mycket folk!
Jag fick lägga mig på en brits och en narkos-sjuksköterska tog blodtryck och satte på några ekg-lappar på mitt bröst. Sen kom narkosläkaren in (kirurgen såg jag i bakgrunden, det var en sjuksköterska som hjälpte honom på med plastandskarna). Det fipplades och donades runt i kring mig och narkos-sjuksköterskan berättade för mig att det kan svida till lite när narkosmedlet kommer in i blodet, men det är heeeelt normalt och sen kommer jag bli jätte trött och somna. Till vänster står narkosläkaren och grejjar med en stor spruta och så sätter han den i mitt dropp och jag ser hur han börjar spruta in någon vätska. "Jaha, har du redan börjat? Kommer jag somna nu?" säger jag. "Njaaaee" säger han och fortsätter spruta in. "Inte riktigt än....... men snart..."
Han var SÅÅ jävla cool-lugn! Jag som hade varit nervös i flera månader inför narkosen var lugn som en filbunke och tyckte att det var ganska skönt när ögonlocken vart tunga och taket ovanför mig började skena fram och tillbaka. Jag hade hela tiden i tankarna något som någon hade sagt på något viktminskningsforum. Försök att vara så lugn som möjligt när du blir sövd, för du kommer att vakna i samma sinnesnärvaro som du somnar in i. Sen vart det bara svart.
Jag kommer ihåg att jag vaknar senare, kisar lite med ögonen, ser mig omkring. Tänker: JA! Jag överlevde! Sen somnar jag om igen.
Nästa gång jag vaknar är jag vaken en längre stund och jag hade ingen direkt jobbig smärta.. (har ju vart med om 10.000 ggr värre smärtor när jag födde sonen, kan jag ju lugnt säga.)
Lite omtöcknad, lite snurrig i bollen, illamående, ont i magen och framför allt.. väldigt trött var jag. Jag får både smärtstillande och illamående medicin i droppet, så fort jag ber om det och jag behöver ny dos ungefär var tredje timma hela natten sen.
Klockan är cirka 19 när jag orkar ringa till familjen. Dom hade varit oroliga för dom tyckte att det hade gått alldeles för lång tid och dom hade försökt ringa sjukhuset, men ingen hade svarat där och det visade sig att dom hade fel telefonnummer.
Jag var inställd på att jag skulle tvinga mig själv upp ur sängen så fort som möjligt efter operationen. Så jag bad om att få gå på toaletten och jag har då aldrig känt mig ynkligare, herregud vad svag man var. Fick ta myrsteg till toan armkrok med en sköterska. Var riktigt hemsk att sitta på toaletten första gången. Mådde illa, alltomkring mig bara snurrade och jag var så kissnödig men jag var alldeles för trött i kroppen/ för att ens kunna kissa. Märklig känsla det där. Så det var bara att vända tillbaka till sängen.
Toalettbesök var lite krångligt det med. Jag kunde kissa till slut, efter en stunds pressande. Men när jag skulle gå till handfatet och tvätta händerna. Började jag kallsvettas och färgen försvann från ansiktet. Har aldrig sett en sånt vitt ansikte förut.. HAHA! Såg riktigt riktigt stendöd ut!
Sov dåligt hela natten, vaknade var 20:e minut. Varför vet jag inte. Folk runtomkring mig kräktes (som också hade opererats samma dag) men jag klarade mig från det, tack och lov. Vi alla fick ligga på uppvaket hela natten.
Nästa dag var jag riktigt trött och orkeslös. Dietisten hade dukat upp till frukost och vi alla var tvungna att komma upp och äta lite. Det var riktigt svårt. Jag fick blåbärssoppa som jag knappt fick i mig. Jag slickade lite på skeden bara, haha. Sen var jag tvungen att krypa tillbaka till sängen igen. Senare på förmiddagen fick jag komma in på mitt rum. Var ett litet rum, men en fotölj, världens skönaste säng som var ställbar och så en liten tv också. Riktigt mysigt.. men.. hade faktiskt ingen nytta av tv:n, datorn eller boken som jag hade med mig. Jag var alldeles alldeles för trött för att vara vaken. Låg och drog mig i sängen hela dagen. Dietisten ville att vi skulle få i oss 1 liter soppa under dagen. Jag klarade bara 5 dl, så jag fick ett dropp till natten. Dagen efter mådde jag liiite liiite bättre, men var fortfarande trött och var tvungen att ta oxynorm regelbundet.
Min man kom och hämtade mig nästan 2 dygn efter min operation. Var riktigt skönt att få komma hem, men jag var nog inget vidare till sällskap. Jag låg i soffan eller sängen, mest hela tiden.
Jag hade ont i en vecka efter operationen. För varje dag som gick hade jag mindre och mindre ont. Från att ha tagit oxynorm var 4:e timma samma dag som jag kom hem så efter en vecka hade jag slutat helt med oxynormen och tog bara alvedon och dag 10 slutade jag helt med alvedon. Helt fantastiskt vad kroppen kan återhämta sig fort! Amazing! Dagen efter operationen trodde jag att jag skulle få leva på oxynorm hela livet ut.
Idag är det dag 12 och jag har inte ont längre. Såren är läkta, är bara en skorpa kvar. (Jag har tejpat med stripes för säkerhets skull). Det är verkligen en kamp varje dag att få i sig huvudmålen, mellanmålen och framför allt att få i sig vatten!
Jag är ganska uttorkad. Jag kissar bara morgon och kväll, urinet är mörkt och jag har inte bajsat på snart en vecka. Men det ska det väl bli nån ordning på det sen..
På tisdag har det gått 2 veckor sen min operation och 4 veckor sen jag började ändra min livsstil, dvs när jag började flyta inför operationen. Jag har gått ner 2,5 kg efter operationen och sen flytstart har jag gått ner drygt 7 kg. Jag är helnöjd.. fortsättning följer..
Dagen före operation åkte jag till sjukhuset för att träffa, sjuksköterska, dietist, kirurg och narkosläkare. Det var 5 st till som var där den dagen som skulle opereras samma dag som mig. Första mötet var med en sjuksköterska, uppfattade henne som väldigt virrig, men hon var väldigt snäll.
Hon delade ut lite mediciner som jag skulle ta några timmar innan min operation, hon tog även blodprov och så visade hon mig hur jag skulle ta min Fragmin-spruta i magen.
Senare var det träff med dietisten, hon ställde lite frågor (som jag redan har svarat 1000 ggr på) om mina tidigare viktresor och om hur jag mådde. Jag berättade precis som det var, att jag var sjukskriven för depression, mådde ganska dåligt, men såg GBP som den enda utvägen BÅDE för min psykiska och fysiska välmåendes skull. Hon undrade om jag visste vad jag gav mig in på och undrade om jag verkligen skulle orka göra en livsstils-förändring NU, när jag mår dåligt. Jag sa som det var att jag hade pratat med min psykolog om detta och han hade ingenting emot att jag gjorde den här operationen. Hon frågade om det fanns något intyg på det. Nä, sa jag. Ni har ju inte begärt något intyg.
Sen mätte hon (buk 120) och tog en vikt (100 kg) och sen så knäppte hon några kort på mig.
Nästa träff var med kirurgen och jag kände väl ganska snart på mig att.. fasigen.. det är något som inte stämmer nu. Han bad mig sätta mig ner och sa rakt ut att han var väääldigt tveksam till att operera mig. Han har bara dåliga erfarenheter av att operera sådana som mig; som har en depression. Jag kände hur jag vart alldeles stel och kall inombords! Och det säger han NU, dagen FÖRE operationen?!, tänkte jag. Här har jag gått och varit 100% ärlig och berättat klart och tydligt vilka problem jag har. Jag frågade till och med kirurgen när jag bokade operationen om han ville prata med min psykiatiker eller min psykolog innan han bestämde sig för att godkänna mig. "Men nä, det behöves inte, sa han då. Om jag inte själv ville att han skulle göra det?" "Nä, sa jag, det är ju om du vill veta isf."
Jag vart så arg då, men tänkte att jag försöker lugna ner mig och försöker övertyga honom istället om att jag kommer att klara det, att jag måste göra den här operationen för att kunna gå ner i vikt, för att kunna må bra igen. Och till sist sa han okej, gav mig en kram och sa att han litade på mig att jag skulle fixa det! Puuuhh.. jag var skakis i flera timmar efter vårat samtal, men otroligt lättad över att jag skulle få bli opererad trots allt.
Sista träffen var med narkosläkaren, som jag gillade direkt. Vi gick igenom min hälsodeklaration som jag hade fyllt i och han berättade om hur själva narkosen skulle gå till. Jag var jättenervös över narkosen och började att fnissa lite nervöst när han sa att "jag sprutar in sömnmedel genom droppet du har, först blir du trött, sen somnar du och till sist slutar du andas och då är det vi som ser till att din andning fungerar".
Låter riktigt hemskt det där om att man slutar andas. Men han utstrålade ett sånt lugn.
Klockan 19 på kvällen var det dags för mig att ta min första fragmin spruta (som är blodförtunnande så risken för blodproppar minskar. Ska tas klockan 19 i 10 dagar efter operationen) Stack långsamt in den, och det gjorde skit ont rent ut sagt, fick bara in 1/10 av sprutan sen tog det stopp. Precis som att det låg en nerv i vägen. Försökte på flera olika ställen men hade samma smärta överallt. Ok, det kanske ska kännas såhär, tänkte jag. Bara och bita ihop då och så jag fick pressa in sprutan... åhhhh... vilken smärta det var!!
På sjukhuset var det ju sjuksköterskorna som tog sprutan på mig när jag låg där, men när jag kom hem var jag ju tvungen att den själv. Så andra sprutan jag skulle ta, så gjorde den precis lika ont som den första jag tog. Och jag tänkte, fasigen, jag gör nog något fel. Och så kom jag på att sköterskan hade ju sagt att man skulle sticka in den i 75 graders vinkel, jag hade ju tidigare försökt putta in den bara rätt in, utan vinkling. När jag hade lite vinkel på sprutan så kändes det..... INGENTING, nada... nothing! Fick fina blåmärken sen efter första sprutan jag tog när jag massakerade mig själv.
THE OPERATION DAY
Jag var där klockan 12.15 och jag vart upphämtad av en sköterska i väntrummet på den uppbokade tiden 12.30. Jag fick gå till ett omklädningsrum, låsa in alla mina grejjer, klä av mig kläderna och sätta på mig en sjukhusrock. Jag passade då på att skicka iväg ett sms till alla nära och kära att det inte var långt kvar nu.
Jag fick sedan gå och lägga mig i "min" säng på uppvaket. Det kom sköterskor på en gång och satte på mig ett plastband där mitt personnummer stod och så kopplade dom på ett dropp. Kort där efter fick jag gå in till operationsrummet där det stod 3-4 personer redan. Min första tanke var: shit, vilket litet rum och vad mycket folk!
Jag fick lägga mig på en brits och en narkos-sjuksköterska tog blodtryck och satte på några ekg-lappar på mitt bröst. Sen kom narkosläkaren in (kirurgen såg jag i bakgrunden, det var en sjuksköterska som hjälpte honom på med plastandskarna). Det fipplades och donades runt i kring mig och narkos-sjuksköterskan berättade för mig att det kan svida till lite när narkosmedlet kommer in i blodet, men det är heeeelt normalt och sen kommer jag bli jätte trött och somna. Till vänster står narkosläkaren och grejjar med en stor spruta och så sätter han den i mitt dropp och jag ser hur han börjar spruta in någon vätska. "Jaha, har du redan börjat? Kommer jag somna nu?" säger jag. "Njaaaee" säger han och fortsätter spruta in. "Inte riktigt än....... men snart..."
Han var SÅÅ jävla cool-lugn! Jag som hade varit nervös i flera månader inför narkosen var lugn som en filbunke och tyckte att det var ganska skönt när ögonlocken vart tunga och taket ovanför mig började skena fram och tillbaka. Jag hade hela tiden i tankarna något som någon hade sagt på något viktminskningsforum. Försök att vara så lugn som möjligt när du blir sövd, för du kommer att vakna i samma sinnesnärvaro som du somnar in i. Sen vart det bara svart.
Jag kommer ihåg att jag vaknar senare, kisar lite med ögonen, ser mig omkring. Tänker: JA! Jag överlevde! Sen somnar jag om igen.
Nästa gång jag vaknar är jag vaken en längre stund och jag hade ingen direkt jobbig smärta.. (har ju vart med om 10.000 ggr värre smärtor när jag födde sonen, kan jag ju lugnt säga.)
Lite omtöcknad, lite snurrig i bollen, illamående, ont i magen och framför allt.. väldigt trött var jag. Jag får både smärtstillande och illamående medicin i droppet, så fort jag ber om det och jag behöver ny dos ungefär var tredje timma hela natten sen.
Klockan är cirka 19 när jag orkar ringa till familjen. Dom hade varit oroliga för dom tyckte att det hade gått alldeles för lång tid och dom hade försökt ringa sjukhuset, men ingen hade svarat där och det visade sig att dom hade fel telefonnummer.
Jag var inställd på att jag skulle tvinga mig själv upp ur sängen så fort som möjligt efter operationen. Så jag bad om att få gå på toaletten och jag har då aldrig känt mig ynkligare, herregud vad svag man var. Fick ta myrsteg till toan armkrok med en sköterska. Var riktigt hemsk att sitta på toaletten första gången. Mådde illa, alltomkring mig bara snurrade och jag var så kissnödig men jag var alldeles för trött i kroppen/ för att ens kunna kissa. Märklig känsla det där. Så det var bara att vända tillbaka till sängen.
Toalettbesök var lite krångligt det med. Jag kunde kissa till slut, efter en stunds pressande. Men när jag skulle gå till handfatet och tvätta händerna. Började jag kallsvettas och färgen försvann från ansiktet. Har aldrig sett en sånt vitt ansikte förut.. HAHA! Såg riktigt riktigt stendöd ut!
Sov dåligt hela natten, vaknade var 20:e minut. Varför vet jag inte. Folk runtomkring mig kräktes (som också hade opererats samma dag) men jag klarade mig från det, tack och lov. Vi alla fick ligga på uppvaket hela natten.
Nästa dag var jag riktigt trött och orkeslös. Dietisten hade dukat upp till frukost och vi alla var tvungna att komma upp och äta lite. Det var riktigt svårt. Jag fick blåbärssoppa som jag knappt fick i mig. Jag slickade lite på skeden bara, haha. Sen var jag tvungen att krypa tillbaka till sängen igen. Senare på förmiddagen fick jag komma in på mitt rum. Var ett litet rum, men en fotölj, världens skönaste säng som var ställbar och så en liten tv också. Riktigt mysigt.. men.. hade faktiskt ingen nytta av tv:n, datorn eller boken som jag hade med mig. Jag var alldeles alldeles för trött för att vara vaken. Låg och drog mig i sängen hela dagen. Dietisten ville att vi skulle få i oss 1 liter soppa under dagen. Jag klarade bara 5 dl, så jag fick ett dropp till natten. Dagen efter mådde jag liiite liiite bättre, men var fortfarande trött och var tvungen att ta oxynorm regelbundet.
Min man kom och hämtade mig nästan 2 dygn efter min operation. Var riktigt skönt att få komma hem, men jag var nog inget vidare till sällskap. Jag låg i soffan eller sängen, mest hela tiden.
Jag hade ont i en vecka efter operationen. För varje dag som gick hade jag mindre och mindre ont. Från att ha tagit oxynorm var 4:e timma samma dag som jag kom hem så efter en vecka hade jag slutat helt med oxynormen och tog bara alvedon och dag 10 slutade jag helt med alvedon. Helt fantastiskt vad kroppen kan återhämta sig fort! Amazing! Dagen efter operationen trodde jag att jag skulle få leva på oxynorm hela livet ut.
Idag är det dag 12 och jag har inte ont längre. Såren är läkta, är bara en skorpa kvar. (Jag har tejpat med stripes för säkerhets skull). Det är verkligen en kamp varje dag att få i sig huvudmålen, mellanmålen och framför allt att få i sig vatten!
Jag är ganska uttorkad. Jag kissar bara morgon och kväll, urinet är mörkt och jag har inte bajsat på snart en vecka. Men det ska det väl bli nån ordning på det sen..
På tisdag har det gått 2 veckor sen min operation och 4 veckor sen jag började ändra min livsstil, dvs när jag började flyta inför operationen. Jag har gått ner 2,5 kg efter operationen och sen flytstart har jag gått ner drygt 7 kg. Jag är helnöjd.. fortsättning följer..
