BMI normalviktig!
Grattis till mig! Som nu väger som man ska inom rimliga ramar!
Jag är numera normalviktig och det tog precis ett år efter operationen! Jag är fantastiskt glad.
I dagens läge väger jag 64.1 kg och fortsätter att gå ner, så jag försöker att gå ner till 56 kilo :)
Återkommer!
8 månader
8 månader har passerat sen jag gjorde min gbp operation.
Jag hade en startvikt på 105 kilo och idag väger jag 72 kilo. 33 kg är plockade och 8 till ska bort innan jag faller inom ramarna för normalt BMI. Jag mår mycket bättre fysiskt och orkar röra mig och jag känner inombords att jag är fin. Jag har blivit mer social och trivs med mitt yttre.
Jag dumpar lätt, men det är en del av vardagen nu att jag KAN må illa om jag äter för fort eller för sött och det är nånting jag accepterar även fast jag kan känna att jag helst vill lära mig äta rätt så jag inte dumpar, och jag vill lära mig äta rätt så jag får i mig alla mineraler och vitamniner som jag behöver för att bli piggare! Men men, det kommer väl med tiden, jag ska väl också lära mig så småningom.. :) Just nu ligger största fokus på att få må bra innerst inne!
Jag hade möte med försäkringskassan förra veckan och min läkare var även med då. Jag var nervös inför mötet och var rädd att dom skulle neka mig fortsatt sjukskriven, men det var tvärtom, FK anser att jag är har en gravt allvarlig sjukdom (som det så fint heter) så finns ingen anledning att rehabilitera förrän jag har fått göra min KBT behandling. Och det tar tiiiiiiid. Kön är aplång och i juni har jag väntat 10 månader och förhoppningsvis, enligt kölistan är det min tur. Hoppas verkligen det, för jag börjar tröttna på och gå hemma och inte göra nånting. Känns för jävligt att det är minst 3 månader kvar och ännu värre att behandlingen tar minst 1 år. Min längtan efter syskon nummer två känns långt borta. Och det känns för jävligt!!
Fick en diagnos stämplad i rumpan också på mötet, nu är det säkert att det är posstraumatiskt stressyndrom som jag har och inget annat. Add och bipolär är inte misstänkt längre och det är ju skönt för man kan bli frisk från PTSD men add och bipolär går inte att bota..
Jag hade möte med försäkringskassan förra veckan och min läkare var även med då. Jag var nervös inför mötet och var rädd att dom skulle neka mig fortsatt sjukskriven, men det var tvärtom, FK anser att jag är har en gravt allvarlig sjukdom (som det så fint heter) så finns ingen anledning att rehabilitera förrän jag har fått göra min KBT behandling. Och det tar tiiiiiiid. Kön är aplång och i juni har jag väntat 10 månader och förhoppningsvis, enligt kölistan är det min tur. Hoppas verkligen det, för jag börjar tröttna på och gå hemma och inte göra nånting. Känns för jävligt att det är minst 3 månader kvar och ännu värre att behandlingen tar minst 1 år. Min längtan efter syskon nummer två känns långt borta. Och det känns för jävligt!!
Fick en diagnos stämplad i rumpan också på mötet, nu är det säkert att det är posstraumatiskt stressyndrom som jag har och inget annat. Add och bipolär är inte misstänkt längre och det är ju skönt för man kan bli frisk från PTSD men add och bipolär går inte att bota..
Det var en liten uppdatering ifrån mig :)
Hej!
Det var ett tag sen jag skrev nu.. igen..
Jag kom ihåg att det var längesen jag skrev här i bloggen när jag satt och skulle klicka hem en baddräkt. Jag var tvungen att ta ett midjemått för att kunna beställa hem rätt baddräkt.
Jag är så jävla glad!
Mitt midjemått innan min GBP för 5 månader sen var 120 cm och min vikt var 105 kg.
Idag är mitt midjemått på 85 cm och vikten ligger på 76.5 kg och mitt BMI är 29.9, FANTASTISKT!
-35 cm i midjan och -28.5 kg... =) =) =)
Det känns så fantastiskt att kunna röra sig, få på sig sina gamla kläder och känna att jag ser mycket bättre ut. Jag gillar min kropp idag!
Jag mår mycket bättre psykiskt också. Jag mår dåligt när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sen. Vilken ångest, vilken dödslängtan jag hade, hur nära jagegentligen var på att ge upp livet. Jag var verkligen jättesjuk.
Läkarna trodde att jag hade ADD/ADHD eller bipolär sjukdom, jag trodde också att jag hade nånting av det eller båda sjukdomarna. Det var inte förrän jag fick komma till en psykolog som gjorde en utredning som visade på att jag var fullt "frisk" och hade nånting helt annat. PTSD = post traumatisk stress syndrom. Jag vart först förbannad och jag kunde inte förstå hur psykologen kunde påstå något sånt, hur han kunde gå emot 3 överläkare som tidigare har satt en ADHD-diagnos på mig?!
I dagens läge måste alla gå igenom en psykologutredning innan en add-diagnos sätts, och det var under den här utredningen det "kom fram" att jag hade PTSD istället för AHDD. Jag fick PTSD diagnosen i juni och det är först nu som jag har accepterat att det är det jag har.
Jag ville verkligen ha ADHD, jag ville äta ADHD medicinen concerta som jag fick prova tidigare som gav jättebra resultat, som jag har fått höra nu efteråt att vem som helst kan må riktigt bra av.. oavsett om man är frisk eller inte så mår man bra av den medicinen.
Jag kom ihåg att det var längesen jag skrev här i bloggen när jag satt och skulle klicka hem en baddräkt. Jag var tvungen att ta ett midjemått för att kunna beställa hem rätt baddräkt.
Jag är så jävla glad!
Mitt midjemått innan min GBP för 5 månader sen var 120 cm och min vikt var 105 kg.
Idag är mitt midjemått på 85 cm och vikten ligger på 76.5 kg och mitt BMI är 29.9, FANTASTISKT!
-35 cm i midjan och -28.5 kg... =) =) =)
Det känns så fantastiskt att kunna röra sig, få på sig sina gamla kläder och känna att jag ser mycket bättre ut. Jag gillar min kropp idag!
Jag mår mycket bättre psykiskt också. Jag mår dåligt när jag tänker tillbaka på hur det var för ett år sen. Vilken ångest, vilken dödslängtan jag hade, hur nära jagegentligen var på att ge upp livet. Jag var verkligen jättesjuk.
Läkarna trodde att jag hade ADD/ADHD eller bipolär sjukdom, jag trodde också att jag hade nånting av det eller båda sjukdomarna. Det var inte förrän jag fick komma till en psykolog som gjorde en utredning som visade på att jag var fullt "frisk" och hade nånting helt annat. PTSD = post traumatisk stress syndrom. Jag vart först förbannad och jag kunde inte förstå hur psykologen kunde påstå något sånt, hur han kunde gå emot 3 överläkare som tidigare har satt en ADHD-diagnos på mig?!
I dagens läge måste alla gå igenom en psykologutredning innan en add-diagnos sätts, och det var under den här utredningen det "kom fram" att jag hade PTSD istället för AHDD. Jag fick PTSD diagnosen i juni och det är först nu som jag har accepterat att det är det jag har.
Jag ville verkligen ha ADHD, jag ville äta ADHD medicinen concerta som jag fick prova tidigare som gav jättebra resultat, som jag har fått höra nu efteråt att vem som helst kan må riktigt bra av.. oavsett om man är frisk eller inte så mår man bra av den medicinen.
Jag vet att jag har haft en tuff barndom men jag trodde verkligen inte att den hade påverkat mig så mycket att jag hade utvecklat PSTD.
Förnekelse, lägga locket på, gå vidare, avtraumatisering, förträngning.. 13 år har jag hållt på med detta, men nu är det slut. Jag ska ta tag i det här NU! Jag måste! Jag har haft depressioner från och till i 13 år, jag har sökt hjälp, fått medicin och terapi, när terapin har blivit jobbig och jag har blivit någorlunda hjälpt av medicinen har jag slutat med allt, trott att jag har mått bra, velat ta tag i mitt liv själv utan medicinering och terapi. Det har funkat bra något år... sen har jag fallit pladaskt igen och har börjat i terapi och knapra lyckopiller igen, sen när jag har mått bra igen.. ja.. locket på! Gå vidare! Låtsas som att inget har hänt! om och om igen... år efter år..
Jag börjar må bra nu.. igen... men jag ger inte upp! Jag ska ta itu med det här, även fast det är skittufft och jag har innerst inne ingen lust alls att börja snacka och må dåligt igen nu när jag faktiskt mår bra för första gången på ett år! Vem vill må dåligt när man kan få välja att må bra istället? Det är inte kul och riva upp gamla sår när man äntligen mår bra!
Men jag har ett barn som jag måste tänka på, det handlar inte bara om mig längre. Jag måste tänka på min lilla kille som förtjänar en frisk mamma som orkar med vardagen! Jag är redo att ta itu med problemet, fullfölja behandlingen och bli frisk... MEN,KBT-behandlingen som ska bota mig kan jag inte börja i förrän i juni nästa år! Så långa är väntetiderna och det suger verkligen! Jag vill bli kvitt det här nu! jag vill inte vänta längre!
Folk börjar undra vad jag pysslar med om dagarna och det är så jobbigt och behöva förklara att jag är sjukskriven för folk vill ju gärna veta varför, jag orkar inte tala om varför men känner mig illa tvungen. Varenda gång jag berättar om min diagnos känns det som att jag ska bryta ihop. Jag berättar inte VAD för problem som har orsakat PTSD, utan jag berättar bara att jag har PTSD och that´s it.
Samma sak här i bloggen, tänker inte gå in på vad som har hänt mig i det förflutna. Jag blir påmind ofta om det här. Mardrömmar, minnesluckor, och ibland blir jag påmind när folk frågar om just varför jag är sjukskriven
Jag har varit sjukskriven ett år nu, KBTbehandlingen tar 1 år och väntetiden är ca 6 månader. Jag blir utförsäkrad från försäkringskassan om 1½ år, jag är så nervös över att jag inte ska hinna bli frisk.
Sjuka FK-regler som finns idag! Tänk att man ska behöva vara stressad över att inte hinna bli frisk i tid! FY FAN!
Det vart ett jobbigt blogginlägg nu, och det var inte alls min tanke när jag började inlägget. Så jag tänker sluta lika glatt som jag började!
76,5 kilo and I look fucking amazing!!
Förnekelse, lägga locket på, gå vidare, avtraumatisering, förträngning.. 13 år har jag hållt på med detta, men nu är det slut. Jag ska ta tag i det här NU! Jag måste! Jag har haft depressioner från och till i 13 år, jag har sökt hjälp, fått medicin och terapi, när terapin har blivit jobbig och jag har blivit någorlunda hjälpt av medicinen har jag slutat med allt, trott att jag har mått bra, velat ta tag i mitt liv själv utan medicinering och terapi. Det har funkat bra något år... sen har jag fallit pladaskt igen och har börjat i terapi och knapra lyckopiller igen, sen när jag har mått bra igen.. ja.. locket på! Gå vidare! Låtsas som att inget har hänt! om och om igen... år efter år..
Jag börjar må bra nu.. igen... men jag ger inte upp! Jag ska ta itu med det här, även fast det är skittufft och jag har innerst inne ingen lust alls att börja snacka och må dåligt igen nu när jag faktiskt mår bra för första gången på ett år! Vem vill må dåligt när man kan få välja att må bra istället? Det är inte kul och riva upp gamla sår när man äntligen mår bra!
Men jag har ett barn som jag måste tänka på, det handlar inte bara om mig längre. Jag måste tänka på min lilla kille som förtjänar en frisk mamma som orkar med vardagen! Jag är redo att ta itu med problemet, fullfölja behandlingen och bli frisk... MEN,KBT-behandlingen som ska bota mig kan jag inte börja i förrän i juni nästa år! Så långa är väntetiderna och det suger verkligen! Jag vill bli kvitt det här nu! jag vill inte vänta längre!
Folk börjar undra vad jag pysslar med om dagarna och det är så jobbigt och behöva förklara att jag är sjukskriven för folk vill ju gärna veta varför, jag orkar inte tala om varför men känner mig illa tvungen. Varenda gång jag berättar om min diagnos känns det som att jag ska bryta ihop. Jag berättar inte VAD för problem som har orsakat PTSD, utan jag berättar bara att jag har PTSD och that´s it.
Samma sak här i bloggen, tänker inte gå in på vad som har hänt mig i det förflutna. Jag blir påmind ofta om det här. Mardrömmar, minnesluckor, och ibland blir jag påmind när folk frågar om just varför jag är sjukskriven
Jag har varit sjukskriven ett år nu, KBTbehandlingen tar 1 år och väntetiden är ca 6 månader. Jag blir utförsäkrad från försäkringskassan om 1½ år, jag är så nervös över att jag inte ska hinna bli frisk.
Sjuka FK-regler som finns idag! Tänk att man ska behöva vara stressad över att inte hinna bli frisk i tid! FY FAN!
Det vart ett jobbigt blogginlägg nu, och det var inte alls min tanke när jag började inlägget. Så jag tänker sluta lika glatt som jag började!
76,5 kilo and I look fucking amazing!!
Operation: viktminskning
Nu var det ett tag sen jag skrev här. Sorry, för det. Men har inte mått något vidare. Behöver inte gå in något mer på det, men nu i April bestämde jag mig för att göra en gastric bypass. Och den 26/6 smällde det! Jag opererades klockan 14.00 på CFTK (centrum för titthålskirurgi) i Stockholm. Tänkte att jag skulle skriva lite mer om vad som hände.
Dagen före operation åkte jag till sjukhuset för att träffa, sjuksköterska, dietist, kirurg och narkosläkare. Det var 5 st till som var där den dagen som skulle opereras samma dag som mig. Första mötet var med en sjuksköterska, uppfattade henne som väldigt virrig, men hon var väldigt snäll.
Hon delade ut lite mediciner som jag skulle ta några timmar innan min operation, hon tog även blodprov och så visade hon mig hur jag skulle ta min Fragmin-spruta i magen.
Senare var det träff med dietisten, hon ställde lite frågor (som jag redan har svarat 1000 ggr på) om mina tidigare viktresor och om hur jag mådde. Jag berättade precis som det var, att jag var sjukskriven för depression, mådde ganska dåligt, men såg GBP som den enda utvägen BÅDE för min psykiska och fysiska välmåendes skull. Hon undrade om jag visste vad jag gav mig in på och undrade om jag verkligen skulle orka göra en livsstils-förändring NU, när jag mår dåligt. Jag sa som det var att jag hade pratat med min psykolog om detta och han hade ingenting emot att jag gjorde den här operationen. Hon frågade om det fanns något intyg på det. Nä, sa jag. Ni har ju inte begärt något intyg.
Sen mätte hon (buk 120) och tog en vikt (100 kg) och sen så knäppte hon några kort på mig.
Nästa träff var med kirurgen och jag kände väl ganska snart på mig att.. fasigen.. det är något som inte stämmer nu. Han bad mig sätta mig ner och sa rakt ut att han var väääldigt tveksam till att operera mig. Han har bara dåliga erfarenheter av att operera sådana som mig; som har en depression. Jag kände hur jag vart alldeles stel och kall inombords! Och det säger han NU, dagen FÖRE operationen?!, tänkte jag. Här har jag gått och varit 100% ärlig och berättat klart och tydligt vilka problem jag har. Jag frågade till och med kirurgen när jag bokade operationen om han ville prata med min psykiatiker eller min psykolog innan han bestämde sig för att godkänna mig. "Men nä, det behöves inte, sa han då. Om jag inte själv ville att han skulle göra det?" "Nä, sa jag, det är ju om du vill veta isf."
Jag vart så arg då, men tänkte att jag försöker lugna ner mig och försöker övertyga honom istället om att jag kommer att klara det, att jag måste göra den här operationen för att kunna gå ner i vikt, för att kunna må bra igen. Och till sist sa han okej, gav mig en kram och sa att han litade på mig att jag skulle fixa det! Puuuhh.. jag var skakis i flera timmar efter vårat samtal, men otroligt lättad över att jag skulle få bli opererad trots allt.
Sista träffen var med narkosläkaren, som jag gillade direkt. Vi gick igenom min hälsodeklaration som jag hade fyllt i och han berättade om hur själva narkosen skulle gå till. Jag var jättenervös över narkosen och började att fnissa lite nervöst när han sa att "jag sprutar in sömnmedel genom droppet du har, först blir du trött, sen somnar du och till sist slutar du andas och då är det vi som ser till att din andning fungerar".
Låter riktigt hemskt det där om att man slutar andas. Men han utstrålade ett sånt lugn.
Klockan 19 på kvällen var det dags för mig att ta min första fragmin spruta (som är blodförtunnande så risken för blodproppar minskar. Ska tas klockan 19 i 10 dagar efter operationen) Stack långsamt in den, och det gjorde skit ont rent ut sagt, fick bara in 1/10 av sprutan sen tog det stopp. Precis som att det låg en nerv i vägen. Försökte på flera olika ställen men hade samma smärta överallt. Ok, det kanske ska kännas såhär, tänkte jag. Bara och bita ihop då och så jag fick pressa in sprutan... åhhhh... vilken smärta det var!!
På sjukhuset var det ju sjuksköterskorna som tog sprutan på mig när jag låg där, men när jag kom hem var jag ju tvungen att den själv. Så andra sprutan jag skulle ta, så gjorde den precis lika ont som den första jag tog. Och jag tänkte, fasigen, jag gör nog något fel. Och så kom jag på att sköterskan hade ju sagt att man skulle sticka in den i 75 graders vinkel, jag hade ju tidigare försökt putta in den bara rätt in, utan vinkling. När jag hade lite vinkel på sprutan så kändes det..... INGENTING, nada... nothing! Fick fina blåmärken sen efter första sprutan jag tog när jag massakerade mig själv.
THE OPERATION DAY
Jag var där klockan 12.15 och jag vart upphämtad av en sköterska i väntrummet på den uppbokade tiden 12.30. Jag fick gå till ett omklädningsrum, låsa in alla mina grejjer, klä av mig kläderna och sätta på mig en sjukhusrock. Jag passade då på att skicka iväg ett sms till alla nära och kära att det inte var långt kvar nu.
Jag fick sedan gå och lägga mig i "min" säng på uppvaket. Det kom sköterskor på en gång och satte på mig ett plastband där mitt personnummer stod och så kopplade dom på ett dropp. Kort där efter fick jag gå in till operationsrummet där det stod 3-4 personer redan. Min första tanke var: shit, vilket litet rum och vad mycket folk!
Jag fick lägga mig på en brits och en narkos-sjuksköterska tog blodtryck och satte på några ekg-lappar på mitt bröst. Sen kom narkosläkaren in (kirurgen såg jag i bakgrunden, det var en sjuksköterska som hjälpte honom på med plastandskarna). Det fipplades och donades runt i kring mig och narkos-sjuksköterskan berättade för mig att det kan svida till lite när narkosmedlet kommer in i blodet, men det är heeeelt normalt och sen kommer jag bli jätte trött och somna. Till vänster står narkosläkaren och grejjar med en stor spruta och så sätter han den i mitt dropp och jag ser hur han börjar spruta in någon vätska. "Jaha, har du redan börjat? Kommer jag somna nu?" säger jag. "Njaaaee" säger han och fortsätter spruta in. "Inte riktigt än....... men snart..."
Han var SÅÅ jävla cool-lugn! Jag som hade varit nervös i flera månader inför narkosen var lugn som en filbunke och tyckte att det var ganska skönt när ögonlocken vart tunga och taket ovanför mig började skena fram och tillbaka. Jag hade hela tiden i tankarna något som någon hade sagt på något viktminskningsforum. Försök att vara så lugn som möjligt när du blir sövd, för du kommer att vakna i samma sinnesnärvaro som du somnar in i. Sen vart det bara svart.
Jag kommer ihåg att jag vaknar senare, kisar lite med ögonen, ser mig omkring. Tänker: JA! Jag överlevde! Sen somnar jag om igen.
Nästa gång jag vaknar är jag vaken en längre stund och jag hade ingen direkt jobbig smärta.. (har ju vart med om 10.000 ggr värre smärtor när jag födde sonen, kan jag ju lugnt säga.)
Lite omtöcknad, lite snurrig i bollen, illamående, ont i magen och framför allt.. väldigt trött var jag. Jag får både smärtstillande och illamående medicin i droppet, så fort jag ber om det och jag behöver ny dos ungefär var tredje timma hela natten sen.
Klockan är cirka 19 när jag orkar ringa till familjen. Dom hade varit oroliga för dom tyckte att det hade gått alldeles för lång tid och dom hade försökt ringa sjukhuset, men ingen hade svarat där och det visade sig att dom hade fel telefonnummer.
Jag var inställd på att jag skulle tvinga mig själv upp ur sängen så fort som möjligt efter operationen. Så jag bad om att få gå på toaletten och jag har då aldrig känt mig ynkligare, herregud vad svag man var. Fick ta myrsteg till toan armkrok med en sköterska. Var riktigt hemsk att sitta på toaletten första gången. Mådde illa, alltomkring mig bara snurrade och jag var så kissnödig men jag var alldeles för trött i kroppen/ för att ens kunna kissa. Märklig känsla det där. Så det var bara att vända tillbaka till sängen.
Toalettbesök var lite krångligt det med. Jag kunde kissa till slut, efter en stunds pressande. Men när jag skulle gå till handfatet och tvätta händerna. Började jag kallsvettas och färgen försvann från ansiktet. Har aldrig sett en sånt vitt ansikte förut.. HAHA! Såg riktigt riktigt stendöd ut!
Sov dåligt hela natten, vaknade var 20:e minut. Varför vet jag inte. Folk runtomkring mig kräktes (som också hade opererats samma dag) men jag klarade mig från det, tack och lov. Vi alla fick ligga på uppvaket hela natten.
Nästa dag var jag riktigt trött och orkeslös. Dietisten hade dukat upp till frukost och vi alla var tvungna att komma upp och äta lite. Det var riktigt svårt. Jag fick blåbärssoppa som jag knappt fick i mig. Jag slickade lite på skeden bara, haha. Sen var jag tvungen att krypa tillbaka till sängen igen. Senare på förmiddagen fick jag komma in på mitt rum. Var ett litet rum, men en fotölj, världens skönaste säng som var ställbar och så en liten tv också. Riktigt mysigt.. men.. hade faktiskt ingen nytta av tv:n, datorn eller boken som jag hade med mig. Jag var alldeles alldeles för trött för att vara vaken. Låg och drog mig i sängen hela dagen. Dietisten ville att vi skulle få i oss 1 liter soppa under dagen. Jag klarade bara 5 dl, så jag fick ett dropp till natten. Dagen efter mådde jag liiite liiite bättre, men var fortfarande trött och var tvungen att ta oxynorm regelbundet.
Min man kom och hämtade mig nästan 2 dygn efter min operation. Var riktigt skönt att få komma hem, men jag var nog inget vidare till sällskap. Jag låg i soffan eller sängen, mest hela tiden.
Jag hade ont i en vecka efter operationen. För varje dag som gick hade jag mindre och mindre ont. Från att ha tagit oxynorm var 4:e timma samma dag som jag kom hem så efter en vecka hade jag slutat helt med oxynormen och tog bara alvedon och dag 10 slutade jag helt med alvedon. Helt fantastiskt vad kroppen kan återhämta sig fort! Amazing! Dagen efter operationen trodde jag att jag skulle få leva på oxynorm hela livet ut.
Idag är det dag 12 och jag har inte ont längre. Såren är läkta, är bara en skorpa kvar. (Jag har tejpat med stripes för säkerhets skull). Det är verkligen en kamp varje dag att få i sig huvudmålen, mellanmålen och framför allt att få i sig vatten!
Jag är ganska uttorkad. Jag kissar bara morgon och kväll, urinet är mörkt och jag har inte bajsat på snart en vecka. Men det ska det väl bli nån ordning på det sen..
På tisdag har det gått 2 veckor sen min operation och 4 veckor sen jag började ändra min livsstil, dvs när jag började flyta inför operationen. Jag har gått ner 2,5 kg efter operationen och sen flytstart har jag gått ner drygt 7 kg. Jag är helnöjd.. fortsättning följer..
Dagen före operation åkte jag till sjukhuset för att träffa, sjuksköterska, dietist, kirurg och narkosläkare. Det var 5 st till som var där den dagen som skulle opereras samma dag som mig. Första mötet var med en sjuksköterska, uppfattade henne som väldigt virrig, men hon var väldigt snäll.
Hon delade ut lite mediciner som jag skulle ta några timmar innan min operation, hon tog även blodprov och så visade hon mig hur jag skulle ta min Fragmin-spruta i magen.
Senare var det träff med dietisten, hon ställde lite frågor (som jag redan har svarat 1000 ggr på) om mina tidigare viktresor och om hur jag mådde. Jag berättade precis som det var, att jag var sjukskriven för depression, mådde ganska dåligt, men såg GBP som den enda utvägen BÅDE för min psykiska och fysiska välmåendes skull. Hon undrade om jag visste vad jag gav mig in på och undrade om jag verkligen skulle orka göra en livsstils-förändring NU, när jag mår dåligt. Jag sa som det var att jag hade pratat med min psykolog om detta och han hade ingenting emot att jag gjorde den här operationen. Hon frågade om det fanns något intyg på det. Nä, sa jag. Ni har ju inte begärt något intyg.
Sen mätte hon (buk 120) och tog en vikt (100 kg) och sen så knäppte hon några kort på mig.
Nästa träff var med kirurgen och jag kände väl ganska snart på mig att.. fasigen.. det är något som inte stämmer nu. Han bad mig sätta mig ner och sa rakt ut att han var väääldigt tveksam till att operera mig. Han har bara dåliga erfarenheter av att operera sådana som mig; som har en depression. Jag kände hur jag vart alldeles stel och kall inombords! Och det säger han NU, dagen FÖRE operationen?!, tänkte jag. Här har jag gått och varit 100% ärlig och berättat klart och tydligt vilka problem jag har. Jag frågade till och med kirurgen när jag bokade operationen om han ville prata med min psykiatiker eller min psykolog innan han bestämde sig för att godkänna mig. "Men nä, det behöves inte, sa han då. Om jag inte själv ville att han skulle göra det?" "Nä, sa jag, det är ju om du vill veta isf."
Jag vart så arg då, men tänkte att jag försöker lugna ner mig och försöker övertyga honom istället om att jag kommer att klara det, att jag måste göra den här operationen för att kunna gå ner i vikt, för att kunna må bra igen. Och till sist sa han okej, gav mig en kram och sa att han litade på mig att jag skulle fixa det! Puuuhh.. jag var skakis i flera timmar efter vårat samtal, men otroligt lättad över att jag skulle få bli opererad trots allt.
Sista träffen var med narkosläkaren, som jag gillade direkt. Vi gick igenom min hälsodeklaration som jag hade fyllt i och han berättade om hur själva narkosen skulle gå till. Jag var jättenervös över narkosen och började att fnissa lite nervöst när han sa att "jag sprutar in sömnmedel genom droppet du har, först blir du trött, sen somnar du och till sist slutar du andas och då är det vi som ser till att din andning fungerar".
Låter riktigt hemskt det där om att man slutar andas. Men han utstrålade ett sånt lugn.
Klockan 19 på kvällen var det dags för mig att ta min första fragmin spruta (som är blodförtunnande så risken för blodproppar minskar. Ska tas klockan 19 i 10 dagar efter operationen) Stack långsamt in den, och det gjorde skit ont rent ut sagt, fick bara in 1/10 av sprutan sen tog det stopp. Precis som att det låg en nerv i vägen. Försökte på flera olika ställen men hade samma smärta överallt. Ok, det kanske ska kännas såhär, tänkte jag. Bara och bita ihop då och så jag fick pressa in sprutan... åhhhh... vilken smärta det var!!
På sjukhuset var det ju sjuksköterskorna som tog sprutan på mig när jag låg där, men när jag kom hem var jag ju tvungen att den själv. Så andra sprutan jag skulle ta, så gjorde den precis lika ont som den första jag tog. Och jag tänkte, fasigen, jag gör nog något fel. Och så kom jag på att sköterskan hade ju sagt att man skulle sticka in den i 75 graders vinkel, jag hade ju tidigare försökt putta in den bara rätt in, utan vinkling. När jag hade lite vinkel på sprutan så kändes det..... INGENTING, nada... nothing! Fick fina blåmärken sen efter första sprutan jag tog när jag massakerade mig själv.
THE OPERATION DAY
Jag var där klockan 12.15 och jag vart upphämtad av en sköterska i väntrummet på den uppbokade tiden 12.30. Jag fick gå till ett omklädningsrum, låsa in alla mina grejjer, klä av mig kläderna och sätta på mig en sjukhusrock. Jag passade då på att skicka iväg ett sms till alla nära och kära att det inte var långt kvar nu.
Jag fick sedan gå och lägga mig i "min" säng på uppvaket. Det kom sköterskor på en gång och satte på mig ett plastband där mitt personnummer stod och så kopplade dom på ett dropp. Kort där efter fick jag gå in till operationsrummet där det stod 3-4 personer redan. Min första tanke var: shit, vilket litet rum och vad mycket folk!
Jag fick lägga mig på en brits och en narkos-sjuksköterska tog blodtryck och satte på några ekg-lappar på mitt bröst. Sen kom narkosläkaren in (kirurgen såg jag i bakgrunden, det var en sjuksköterska som hjälpte honom på med plastandskarna). Det fipplades och donades runt i kring mig och narkos-sjuksköterskan berättade för mig att det kan svida till lite när narkosmedlet kommer in i blodet, men det är heeeelt normalt och sen kommer jag bli jätte trött och somna. Till vänster står narkosläkaren och grejjar med en stor spruta och så sätter han den i mitt dropp och jag ser hur han börjar spruta in någon vätska. "Jaha, har du redan börjat? Kommer jag somna nu?" säger jag. "Njaaaee" säger han och fortsätter spruta in. "Inte riktigt än....... men snart..."
Han var SÅÅ jävla cool-lugn! Jag som hade varit nervös i flera månader inför narkosen var lugn som en filbunke och tyckte att det var ganska skönt när ögonlocken vart tunga och taket ovanför mig började skena fram och tillbaka. Jag hade hela tiden i tankarna något som någon hade sagt på något viktminskningsforum. Försök att vara så lugn som möjligt när du blir sövd, för du kommer att vakna i samma sinnesnärvaro som du somnar in i. Sen vart det bara svart.
Jag kommer ihåg att jag vaknar senare, kisar lite med ögonen, ser mig omkring. Tänker: JA! Jag överlevde! Sen somnar jag om igen.
Nästa gång jag vaknar är jag vaken en längre stund och jag hade ingen direkt jobbig smärta.. (har ju vart med om 10.000 ggr värre smärtor när jag födde sonen, kan jag ju lugnt säga.)
Lite omtöcknad, lite snurrig i bollen, illamående, ont i magen och framför allt.. väldigt trött var jag. Jag får både smärtstillande och illamående medicin i droppet, så fort jag ber om det och jag behöver ny dos ungefär var tredje timma hela natten sen.
Klockan är cirka 19 när jag orkar ringa till familjen. Dom hade varit oroliga för dom tyckte att det hade gått alldeles för lång tid och dom hade försökt ringa sjukhuset, men ingen hade svarat där och det visade sig att dom hade fel telefonnummer.
Jag var inställd på att jag skulle tvinga mig själv upp ur sängen så fort som möjligt efter operationen. Så jag bad om att få gå på toaletten och jag har då aldrig känt mig ynkligare, herregud vad svag man var. Fick ta myrsteg till toan armkrok med en sköterska. Var riktigt hemsk att sitta på toaletten första gången. Mådde illa, alltomkring mig bara snurrade och jag var så kissnödig men jag var alldeles för trött i kroppen/ för att ens kunna kissa. Märklig känsla det där. Så det var bara att vända tillbaka till sängen.
Toalettbesök var lite krångligt det med. Jag kunde kissa till slut, efter en stunds pressande. Men när jag skulle gå till handfatet och tvätta händerna. Började jag kallsvettas och färgen försvann från ansiktet. Har aldrig sett en sånt vitt ansikte förut.. HAHA! Såg riktigt riktigt stendöd ut!
Sov dåligt hela natten, vaknade var 20:e minut. Varför vet jag inte. Folk runtomkring mig kräktes (som också hade opererats samma dag) men jag klarade mig från det, tack och lov. Vi alla fick ligga på uppvaket hela natten.
Nästa dag var jag riktigt trött och orkeslös. Dietisten hade dukat upp till frukost och vi alla var tvungna att komma upp och äta lite. Det var riktigt svårt. Jag fick blåbärssoppa som jag knappt fick i mig. Jag slickade lite på skeden bara, haha. Sen var jag tvungen att krypa tillbaka till sängen igen. Senare på förmiddagen fick jag komma in på mitt rum. Var ett litet rum, men en fotölj, världens skönaste säng som var ställbar och så en liten tv också. Riktigt mysigt.. men.. hade faktiskt ingen nytta av tv:n, datorn eller boken som jag hade med mig. Jag var alldeles alldeles för trött för att vara vaken. Låg och drog mig i sängen hela dagen. Dietisten ville att vi skulle få i oss 1 liter soppa under dagen. Jag klarade bara 5 dl, så jag fick ett dropp till natten. Dagen efter mådde jag liiite liiite bättre, men var fortfarande trött och var tvungen att ta oxynorm regelbundet.
Min man kom och hämtade mig nästan 2 dygn efter min operation. Var riktigt skönt att få komma hem, men jag var nog inget vidare till sällskap. Jag låg i soffan eller sängen, mest hela tiden.
Jag hade ont i en vecka efter operationen. För varje dag som gick hade jag mindre och mindre ont. Från att ha tagit oxynorm var 4:e timma samma dag som jag kom hem så efter en vecka hade jag slutat helt med oxynormen och tog bara alvedon och dag 10 slutade jag helt med alvedon. Helt fantastiskt vad kroppen kan återhämta sig fort! Amazing! Dagen efter operationen trodde jag att jag skulle få leva på oxynorm hela livet ut.
Idag är det dag 12 och jag har inte ont längre. Såren är läkta, är bara en skorpa kvar. (Jag har tejpat med stripes för säkerhets skull). Det är verkligen en kamp varje dag att få i sig huvudmålen, mellanmålen och framför allt att få i sig vatten!
Jag är ganska uttorkad. Jag kissar bara morgon och kväll, urinet är mörkt och jag har inte bajsat på snart en vecka. Men det ska det väl bli nån ordning på det sen..
På tisdag har det gått 2 veckor sen min operation och 4 veckor sen jag började ändra min livsstil, dvs när jag började flyta inför operationen. Jag har gått ner 2,5 kg efter operationen och sen flytstart har jag gått ner drygt 7 kg. Jag är helnöjd.. fortsättning följer..
Fredag
Happ, snart hare det gått två veckor (på söndag) sen jag började med LCHF. Allting går bra förutom att jag höll på att spy när jag skulle göra omelett för första gången. Hade i 3 ägg, ost och grädde. Det vart alldeles för fett. Jag är känslig för ost i matlagning, så var säkert det som fick mig att bli illamående. Men men, behöver ju inte äta omelett. Det fick bli bacon och champinjoner istället och en kopp kaffe med vispgrädde i.
Ska strax ta med mig min hund och gå ut på powerwalk, 50 minuter ska vi gå. Hej och hå!
Ska strax ta med mig min hund och gå ut på powerwalk, 50 minuter ska vi gå. Hej och hå!
Hallåj!
En vecka har gått på LCHF-kuren och det har gått bra den första veckan, i söndags när jag vägde mig så vägde jag 97.8. Så nu går det neråt igen... puh... LCHF kanske är något för mig?
Ikväll var jag sjukt sugen och drog i mig vispgrädde och hallon, jäklar vad gott det var! Tänk att man "får" äta sånt och ändå gå ner. Det kan man ju tänka sig leva vidare med.
Jag passade på att köpa katrin zytomierska LCHF bok när jag var och handlade idag. Spännande och se om den kan hjälpa mig på traven? Ge mig ännu en spark i arslet kanske? Det behövs verkligen när jag har så många kilon kvar att gå ner.
Hej!
En liten uppdatering här. Har inte orkat ta tag i träningen ännu, har medicinerat i 8 veckor med antidepp och känner mig fortfarande dålig.
Jag ska till överläkaren på psyk om 1½ vecka och försöka få han att skynda på ADD utredningen som det är bestämt att jag ska få göra. Misstänker själv att jag kanske har bipolär 2 också, då jag har fruktansvärda dimpar emellan åt med självmordstankar osv.
Tack Lena för ditt inlägg, jag vet inte vad det är för prov du menar men jag har tagit ett sköldkörtelsprov, för några år sen.
Den här veckan har jag iaf börjat tänka på vad jag stoppar i mig och har uteslutit kolhydrater, jag försöker att äta mer proteiner och mer fett. Lite lchf. Tror att det passar mig rätt så bra, då jag inte orkar äta flera ggr på en dag och har ett stort sockerbehov. Behöver även få in i min hjärna att mat är ENERGI och ingen TRÖST eller något man stoppar i sig när man ahr tråkigt. Mat ska bara fylla en funktion och det är att ge kroppen bränsle för att orka.
Ska försöka att uppdatera hur det går här i bloggen också. Jag vägde ganska exakt 100 kg när jag började i måndags. Vägning sker imorgon.
GOD JUL
Skriver ett litet inlägg såhär på förmiddagen.
Känns inte alls som en kul jul i år, har noll julkänslor. Har ätit lugnande tabletter för att orka med vardgen i 3 dagar nu, hoppades att det skulle gå över till julafton, men icke.
Är så jäkla trött, men hellre trött än ledsen..
Blir rädd för mig själv när jag får mina attacker, trodde aldrig att jag kunde må SÅ dåligt... Men med lite piller i kroppen så känns det "stabilt", vad vore jag utan dom???
GOD JUL PÅ ER ALLA! Har bestämt mig för att ta tag i vikten efter nyår nu iaf. Det är ju aldrig bra för en att äta och bli tjockare när man mår dåligt, kan ju bara göra så att man mår sämre.. Med samrådan från min terapeut så är det dags att göra nånting åt min kropp.. Så vi ses om en vecka då.. Ha det bra alla!
Känns inte alls som en kul jul i år, har noll julkänslor. Har ätit lugnande tabletter för att orka med vardgen i 3 dagar nu, hoppades att det skulle gå över till julafton, men icke.
Är så jäkla trött, men hellre trött än ledsen..
Blir rädd för mig själv när jag får mina attacker, trodde aldrig att jag kunde må SÅ dåligt... Men med lite piller i kroppen så känns det "stabilt", vad vore jag utan dom???
GOD JUL PÅ ER ALLA! Har bestämt mig för att ta tag i vikten efter nyår nu iaf. Det är ju aldrig bra för en att äta och bli tjockare när man mår dåligt, kan ju bara göra så att man mår sämre.. Med samrådan från min terapeut så är det dags att göra nånting åt min kropp.. Så vi ses om en vecka då.. Ha det bra alla!
Depp
Har fått avbryta kuren och börja medicinera antideppressiva tabletter och har börjat gå på terapi. Känns inge bra, har ångest mestadels och jag har ätit en hel del onyttigt för att döva ångesten. Jag ahr ätit medicinen; voxra, i 5 dagar och den har en jättetrevlig biverkning och det är att man tappar aptiten och på så sätt kan man gå ner i vikt av den, finns en hel del människor som har gjort det.
Idag väger jag åter igen 98 kg. Rätt så väntat när jag ahr ätit som jag har gjort. Nästa gång jag uppdaterar hoppas jag väga ett par kilo mindre.
Mitt mål är att stå still nu, vara snäll mot mig själv, göra sånt jag tycker är kul (och just nu tycker jag inte att träning är så himla kul) Sen så ska jag ladda upp batterierna nu över jul och nyår och 2012 sätter jag igång igen. Känns bra att jag får komma och prata med någon, kanske kan hjälpa mig med mitt matmissbruk.
Jäjä, då vet ni vad som har hänt iaf och det kommer inte att bli så mkt uppdatering här framöver, men då vet ni vad som händer iaf :)
Önskar en massa lycka till
Idag väger jag åter igen 98 kg. Rätt så väntat när jag ahr ätit som jag har gjort. Nästa gång jag uppdaterar hoppas jag väga ett par kilo mindre.
Mitt mål är att stå still nu, vara snäll mot mig själv, göra sånt jag tycker är kul (och just nu tycker jag inte att träning är så himla kul) Sen så ska jag ladda upp batterierna nu över jul och nyår och 2012 sätter jag igång igen. Känns bra att jag får komma och prata med någon, kanske kan hjälpa mig med mitt matmissbruk.
Jäjä, då vet ni vad som har hänt iaf och det kommer inte att bli så mkt uppdatering här framöver, men då vet ni vad som händer iaf :)
Önskar en massa lycka till
Sjukt sugen
´Det gick bra i måndags, då åt jag bara nyttiga grejjer. Igår hade jag sjukt mkt ångest och då slank det ner både det ena och det andra som jag INTE är stolt över!
Idag har jag ätit en nyttig omelett till frukost och nu börjar det kurra i magen och jag ska snart tillaga lite lunch. Idag har jag bestämt mig för att äta ENDAST när jag är hungrig och INTE när jag är sugen!
Jag hade gått upp lite idag så nu ligger jag på 95 igen, tack vare fusket igår.. Fan det är inte värt det. Just nu längtar jag efter att få komma igång med medicineringen, så jag kan få må bra igen och slippa ångesten.
Jag ska klara det här, det är bara jag som bestämmer hur min dag kommer att bli! Återkommer imorgon för att berätta hur det har gått!
huvudvärk
Ahhh, det är så härligt.. Trots att du fuskar och har dig, så går du alltid snabbt ner när du väl återgår till att äta nyttigt.. -1.2 kilo sen igår.
Hade en djävulsk dag med många känslor. Jag hade ju läkartid inne på affektiva mottagningen och han ville att jag skulle börja äta anti-deppressiva tabletter och jag fick även ställa mig i kö för en add-utredning. Hoppas att jag nu kan få bukt på alla dessa år av ångest, att det blir bätttre nu. Jag skulle få äta en tablett som hette voxra, som inte gav biverkningar som viktuppgång, finns faktiskt flera som går ner i vikt av den tabletten t.o.m.
Jag var "snäll" mot mig igår och åt 3 måltider med mycket protein och typ noll kolhydrater. Blir nog samma lika nu hela veckan att jag äter nyttigt och låter pulvret ligga åt sidan. Målet är att jag nästa vecka står på samma vikt som jag gjorde innan jag började att fuska. Har en grym huvudvärk idag, antar att det är kroppen som gör sig av med alla kolhydrater, ba´ stå ut =)
Ny vikt: 94.9
Hade en djävulsk dag med många känslor. Jag hade ju läkartid inne på affektiva mottagningen och han ville att jag skulle börja äta anti-deppressiva tabletter och jag fick även ställa mig i kö för en add-utredning. Hoppas att jag nu kan få bukt på alla dessa år av ångest, att det blir bätttre nu. Jag skulle få äta en tablett som hette voxra, som inte gav biverkningar som viktuppgång, finns faktiskt flera som går ner i vikt av den tabletten t.o.m.
Jag var "snäll" mot mig igår och åt 3 måltider med mycket protein och typ noll kolhydrater. Blir nog samma lika nu hela veckan att jag äter nyttigt och låter pulvret ligga åt sidan. Målet är att jag nästa vecka står på samma vikt som jag gjorde innan jag började att fuska. Har en grym huvudvärk idag, antar att det är kroppen som gör sig av med alla kolhydrater, ba´ stå ut =)
Ny vikt: 94.9
De är tur jag har er...
.. som peppar och stöttar. Hade det inte varit för er så hade jag nog fortsatt och fuska idag med och hela veckan lång. Men man går ju verkligen inte ner av att äta onyttigt och en massa skräp, så det är bara att börja äta nyttigt.
Det blir nog inte ren kur, har varken ork eller lust till det, men två nyttiga måltider a´la vlcd får det bli. Jag har en fest som jag ska gå på den 26/11 så det får inte bli något fusk före det... nono..
Mår fortfarande lite si och så, och har inte riktigt kommit upp ur min svacka, men bara för att man mår psykiskt dåligt så behöver man ju inte äta sig tjock för det... (som jag vanligtvis brukar göra). Så det är bara på´t igen och idag ska jag till läkaren så får vi se vad han säger. Kanske får hjälp, för en gångs skull?
Jag funderade lite fram och tillbaka om jag skulle skriva ut min vikt eller inte, för jag har gått upp så mkt sen sist. Men va faaaan, skitsamma. Jag har gått upp 3,5 kilo och jag tror det mesta är vatten!! *hoppas*
Dagens vikt 96.2
Det blir nog inte ren kur, har varken ork eller lust till det, men två nyttiga måltider a´la vlcd får det bli. Jag har en fest som jag ska gå på den 26/11 så det får inte bli något fusk före det... nono..
Mår fortfarande lite si och så, och har inte riktigt kommit upp ur min svacka, men bara för att man mår psykiskt dåligt så behöver man ju inte äta sig tjock för det... (som jag vanligtvis brukar göra). Så det är bara på´t igen och idag ska jag till läkaren så får vi se vad han säger. Kanske får hjälp, för en gångs skull?
Jag funderade lite fram och tillbaka om jag skulle skriva ut min vikt eller inte, för jag har gått upp så mkt sen sist. Men va faaaan, skitsamma. Jag har gått upp 3,5 kilo och jag tror det mesta är vatten!! *hoppas*
Dagens vikt 96.2
Det går sådär.....
Jag fick mens och hade en helvetes-ångest dag i förrgår. Jag brukar få ångest ibland, kommer som en käftsmäll idå och då jag brukar ta en tablett och sen ligger jag däckad en hel dag i sängen. Det var vad som hände i torsdags, och vad hände mer? Jo, jag syndade och åt både det ena och det andra.. Ingen idé att rabbla upp avd jag åt, för jag vet att många som läser får på pulver här och varför fresta?
Nu är det såhär att jag mår bättre, MEN.. Idag ska vi på kalas och imorrn ska vi fira fars-dag på 3 olika ställen så jag låter mig själv äta VAD jag själv vill med måtta och på måndag kör jag igång med pulver igen. Jag SKA ligga under 90 innan december månad är slut. Så ä'r det bara..
Fan att det blev såhär då.. Var ju inte vad jag ville...
Kom tillbaka och "skäll" på mig om ni inte har hört något från mig på måndag, då ligger jag säkert kvar i sängen och moffar...
Nu är det såhär att jag mår bättre, MEN.. Idag ska vi på kalas och imorrn ska vi fira fars-dag på 3 olika ställen så jag låter mig själv äta VAD jag själv vill med måtta och på måndag kör jag igång med pulver igen. Jag SKA ligga under 90 innan december månad är slut. Så ä'r det bara..
Fan att det blev såhär då.. Var ju inte vad jag ville...
Kom tillbaka och "skäll" på mig om ni inte har hört något från mig på måndag, då ligger jag säkert kvar i sängen och moffar...
5 veckor
Har inte riktigt gått 5 veckor, men snart har det det.. =)
Imorse visade vågen 92.7, skitkul.. verkligen, att det går neråt även fast jag äter- Tycker att det har blivit en hel del "fuskande" i helgen. I fredags var vi på kalas, jag åt en stor portion mat: med en massa grönsaker, avakados, jordnötsröra och olika kötter. Jag la upp allting på en vanlig stor tallrik (ajabajja, ska ju bara äta från en assiett) Jag var sjukt mätt när jag hade ätit klart, inte sprängande ptoppmätt utan NÖJD mätt. Och kaffebrödet och alla onödiga kolhydrater höll jag mig borta från. Jag jobbade natt den natten och jag ljuger inte när jag säger att jag intog måltiden klockan 16.00 och klockan 03.00 vart jag hungrig nästa gång. alltså jag stod mig på den måltiden i 11 timmar!!!!
Igår vart det en sväng till IKEA och det var första gången jag åt 2 ggr på en dag. till lunch vart det rostbiff och keso och middagen intogs på IKEA och där käkade jag fläskytterfilé, beasås och en massa massa grönsaker dock lades maten upp på en stor tallrik, hallå?? Vart tog assietten vägen??
Sen vet jag inte vad som hände vid dryckbaren, jag stod och velade om jag skulle ta en cola eller vanligt vatten ett tag. Jag var sjukt sugen på cola, den tillfälligt förbjudna drycken i mitt liv, och innan jag ahde bestämt mig så "råkade" jag ta ett glas cola light. Fan så knäpp man är, vilken karaktär man har va???? Jäjä, cola lighten smakade piss iaf så efter en klunk gick jag och hällde ut den (den var alldeles fööööör söt, sliskig) och tog mig ett glas mineralvatten istället.. mmm... det var mkt godare... kanske har blivit allergisk mot sött nu?
Idag är det nya tag det ska inte bli så stora portioner idag, jag har inte mätt om jag är i ketos ännu, ska försöka åka till apoteket och köpa såna där sticks imorrn. Spännande, men jag kan ju inte vara annat än i ketos nu. Känner mig så pigg och no-hungry.
Total viktnedgång: -10.6
Imorse visade vågen 92.7, skitkul.. verkligen, att det går neråt även fast jag äter- Tycker att det har blivit en hel del "fuskande" i helgen. I fredags var vi på kalas, jag åt en stor portion mat: med en massa grönsaker, avakados, jordnötsröra och olika kötter. Jag la upp allting på en vanlig stor tallrik (ajabajja, ska ju bara äta från en assiett) Jag var sjukt mätt när jag hade ätit klart, inte sprängande ptoppmätt utan NÖJD mätt. Och kaffebrödet och alla onödiga kolhydrater höll jag mig borta från. Jag jobbade natt den natten och jag ljuger inte när jag säger att jag intog måltiden klockan 16.00 och klockan 03.00 vart jag hungrig nästa gång. alltså jag stod mig på den måltiden i 11 timmar!!!!
Igår vart det en sväng till IKEA och det var första gången jag åt 2 ggr på en dag. till lunch vart det rostbiff och keso och middagen intogs på IKEA och där käkade jag fläskytterfilé, beasås och en massa massa grönsaker dock lades maten upp på en stor tallrik, hallå?? Vart tog assietten vägen??
Sen vet jag inte vad som hände vid dryckbaren, jag stod och velade om jag skulle ta en cola eller vanligt vatten ett tag. Jag var sjukt sugen på cola, den tillfälligt förbjudna drycken i mitt liv, och innan jag ahde bestämt mig så "råkade" jag ta ett glas cola light. Fan så knäpp man är, vilken karaktär man har va???? Jäjä, cola lighten smakade piss iaf så efter en klunk gick jag och hällde ut den (den var alldeles fööööör söt, sliskig) och tog mig ett glas mineralvatten istället.. mmm... det var mkt godare... kanske har blivit allergisk mot sött nu?
Idag är det nya tag det ska inte bli så stora portioner idag, jag har inte mätt om jag är i ketos ännu, ska försöka åka till apoteket och köpa såna där sticks imorrn. Spännande, men jag kan ju inte vara annat än i ketos nu. Känner mig så pigg och no-hungry.
Total viktnedgång: -10.6
Jaaaa! =)
10 kg´s gränsen är sprucken! Yeah! =)
-10.2 kg ligger jag på nu och nästa mål får bli under 90 sträcket, "bara" 3 kilo kvar nu. Den senaste veckan har jag gått ner 1.7 kilo i RENT fett =D
Dagens vikt: 93.1
Och ja just ju, kanske ska berätta vad min hälskonsult sa igår. Jag äter ju inte alls enligt xtravaganza nu. När man går på xtravaganza så ska man ju antingen äta helfart (endast 3 påsar per dag) eller äta 3 påsar per dag och 3 måltider. Jag äter ju bara en måltid och hon var bekyrmad över att jag åt så lite och kanske inte var i ketonfas längre, så idag ska jag ner till apoteket och kolla om jag är i ketos eller inte, är jag inte det så måste jag skära ner ännu mera på kolhydraterna och kalorierna. Och då funderar jag på att byta ut alla påsar mot mat och ligga under 500 kcal och 50 kolhydrater. Jaja, vi får se... Kul är det iaf att det börjar hända lite på vågen iaf efter en jobbig vecka!
Ba´kö på! Har hållit på sen 3:e okt så idag är det 1 månad sen jag började =)
-10.2 kg ligger jag på nu och nästa mål får bli under 90 sträcket, "bara" 3 kilo kvar nu. Den senaste veckan har jag gått ner 1.7 kilo i RENT fett =D
Dagens vikt: 93.1
Och ja just ju, kanske ska berätta vad min hälskonsult sa igår. Jag äter ju inte alls enligt xtravaganza nu. När man går på xtravaganza så ska man ju antingen äta helfart (endast 3 påsar per dag) eller äta 3 påsar per dag och 3 måltider. Jag äter ju bara en måltid och hon var bekyrmad över att jag åt så lite och kanske inte var i ketonfas längre, så idag ska jag ner till apoteket och kolla om jag är i ketos eller inte, är jag inte det så måste jag skära ner ännu mera på kolhydraterna och kalorierna. Och då funderar jag på att byta ut alla påsar mot mat och ligga under 500 kcal och 50 kolhydrater. Jaja, vi får se... Kul är det iaf att det börjar hända lite på vågen iaf efter en jobbig vecka!
Ba´kö på! Har hållit på sen 3:e okt så idag är det 1 månad sen jag började =)
