8 månader
8 månader har passerat sen jag gjorde min gbp operation.
Jag hade en startvikt på 105 kilo och idag väger jag 72 kilo. 33 kg är plockade och 8 till ska bort innan jag faller inom ramarna för normalt BMI. Jag mår mycket bättre fysiskt och orkar röra mig och jag känner inombords att jag är fin. Jag har blivit mer social och trivs med mitt yttre.
Jag dumpar lätt, men det är en del av vardagen nu att jag KAN må illa om jag äter för fort eller för sött och det är nånting jag accepterar även fast jag kan känna att jag helst vill lära mig äta rätt så jag inte dumpar, och jag vill lära mig äta rätt så jag får i mig alla mineraler och vitamniner som jag behöver för att bli piggare! Men men, det kommer väl med tiden, jag ska väl också lära mig så småningom.. :) Just nu ligger största fokus på att få må bra innerst inne!
Jag hade möte med försäkringskassan förra veckan och min läkare var även med då. Jag var nervös inför mötet och var rädd att dom skulle neka mig fortsatt sjukskriven, men det var tvärtom, FK anser att jag är har en gravt allvarlig sjukdom (som det så fint heter) så finns ingen anledning att rehabilitera förrän jag har fått göra min KBT behandling. Och det tar tiiiiiiid. Kön är aplång och i juni har jag väntat 10 månader och förhoppningsvis, enligt kölistan är det min tur. Hoppas verkligen det, för jag börjar tröttna på och gå hemma och inte göra nånting. Känns för jävligt att det är minst 3 månader kvar och ännu värre att behandlingen tar minst 1 år. Min längtan efter syskon nummer två känns långt borta. Och det känns för jävligt!!
Fick en diagnos stämplad i rumpan också på mötet, nu är det säkert att det är posstraumatiskt stressyndrom som jag har och inget annat. Add och bipolär är inte misstänkt längre och det är ju skönt för man kan bli frisk från PTSD men add och bipolär går inte att bota..
Jag hade möte med försäkringskassan förra veckan och min läkare var även med då. Jag var nervös inför mötet och var rädd att dom skulle neka mig fortsatt sjukskriven, men det var tvärtom, FK anser att jag är har en gravt allvarlig sjukdom (som det så fint heter) så finns ingen anledning att rehabilitera förrän jag har fått göra min KBT behandling. Och det tar tiiiiiiid. Kön är aplång och i juni har jag väntat 10 månader och förhoppningsvis, enligt kölistan är det min tur. Hoppas verkligen det, för jag börjar tröttna på och gå hemma och inte göra nånting. Känns för jävligt att det är minst 3 månader kvar och ännu värre att behandlingen tar minst 1 år. Min längtan efter syskon nummer två känns långt borta. Och det känns för jävligt!!
Fick en diagnos stämplad i rumpan också på mötet, nu är det säkert att det är posstraumatiskt stressyndrom som jag har och inget annat. Add och bipolär är inte misstänkt längre och det är ju skönt för man kan bli frisk från PTSD men add och bipolär går inte att bota..
Det var en liten uppdatering ifrån mig :)
